Möt sex aktuella värmländska konstnärer

Nämn en värmländsk konstnär som du gillar och förklara varför du gillar denna?

JG: En svår fråga… eftersom jag gillar så många konstnärer. En av dom är Lena Irvall. Hon blandar måleri med collage och gör bilder som är lite otäcka och lite snygga. Jag är svag för berättelser och hennes bilder ger en känsla av att vara illustrationer till en hemlig historia.

SB: Ja vad är värmländskt? Betyder det att man är född i Värmland eller har anknytning hit eller bara råkar bo här tillfälligt?  Gunvor Nelson, Lars Lerin & Jörgen Svensson är tre konstnärer jag beundrar och tycker mycket om. De är alla tre nog mer uppmärksammade i resten av landet eller världen än just i Värmland.  Varför jag tycker om dem? För att de är kompromisslösa och fria, följer sin egen vision och verkligen har något på hjärtat.

KL: Lars Lerin tycker jag mycket om. Han står för sig själv. Hans konst är tidlös tror jag, han verkar också ha en rolig o trevlig personlighet. Jag tycker även om Tomas Christensson. Han målar o tecknar med sån känsla.

DT: Lena Cronqvist tycker jag gör intressanta bilder. De är uttrycksfulla, personliga och ställer frågor som gör dem intressanta att återvända till och se många gånger.

JJ: Ingen speciell, utan alla som tar konstnärskapet på fullaste allvar.

JK: Har ingen särskild värmländsk favoritkonstnär, snarare enstaka verk. Men jag kan känna exempelvis för en del av Ingemar Lööfs måleri, och en del av Jan-Ove Ekstedts måleri och teckningar. De känns lite unika, friska. Det finns några namn till, men det finns inget överflöd på intressant konst i länet. Och jag påstår inte att jag själv hör till den kategorin heller… Generellt gillar jag konstnärer som pressar gränser, utforskar, på ett lite mer experimentellt plan. Ganska mätt på allt som liknar allt annat, som envist och krampaktigt biter sig fast i konservativa, traditionella värden. Det blir ganska mossigt och grymt tråkigt. Varför sluta försöka?

Du för ju det värmländska kulturarvet vidare. Förklara vad begreppet ”kulturarv” betyder för dig?

JG: Kulturarvet är en sorts simbassäng i vars vatten det guppar omkring människor och saker skapade av människor. Några plaskar, några simmar, några sitter på kanten och dinglar med benen. Man kan surfa, crawla eller dyka. Här finns kallsup, magplask och dykarsjuka; friskt vatten och unket vatten, ebb och flod, strömmar och rev. Har man långa ben kan man vada. Kulturarvet är scen och rekvisita och statister; sjunkna skatter, oljeutsläpp och bläckfiskar. Att hålla en viss distans är bra för hälsan, för pölen man vistas i är på både gott och ont. Jag letar efter min badanka.

JK: Kulturarv är något man förhoppningsvis lämnar till eftervärlden, då man själv inte längre befinner sig i den. Man får väl hoppas att man varit minnesvärd… Att tillhöra kulturarvet måste kanske också betyda att man tillfört något, inte drunknat i massan. Vad det skulle vara är ju tyvärr inte upp till en själv som konstnär, eftersom man aldrig vet i förväg vad som kommer att uppskattas när tid förflutit. Ingenting man strävar efter, eller tänker på när man arbetar.

JJ: Har inte tänkt den tanken, försöker leva i nuet.

KL: ”Kulturarv” för mig betyder att nya konstnärer i Värmland får chans att visa upp sig (som nu), även i utställningar. Viktigt att nya konstnärer ”håller” på sin stil. Men de som främst ska uppmuntras tycker jag är nya konstnärer som hänger med i tidsandan. Vad som är aktuellt inom konsten idag.

DT: Kulturarv är något som av olika anledningar har ansetts vara värt att bevara för kommande generationer eller som man valt att lyfta fram som kulturarv av det ”rådande” samhället. Det känns som man måste ha ett historiskt perspektiv på vad man kan beteckna som kulturarv. Vad av den kultur som utövas idag som kommer att finnas med när man talar om kulturarv i framtiden är svårt att säga.

SB: Ett kulturarv betyder en möjlighet. Ett arv kan man förvalta, föra vidare. Kulturarv är för mig ett positivt laddat begrepp. Jag älskar Selma Lagerlöf, jag bor granne med henne, hon är för mig levande, även Göran Tunström och Fröding. Det är viktigt att bevara men i  ett län med tunga traditioner kan det lätt bli en börda, något som ligger som ett lock och förhindrar det nya att växa fram och få finnas. Man glömmer kanske lätt att Selma Lagerlöf var en nytänkare och rebell på sin tid full av galenskap och vilda idéer. Jag tror det handlar om vilken vinkling vi har, hur väljer vi att presentera och förvalta vårt kulturarv? Vad har vi för förhållningssätt? Det är lätt att stagnera, att kommersialisera kulturarvet för att locka turister men inte bry sig om konsten i sig. Västanå Teater är ett lysande exempel på motsatsen; hur man använder t ex Selma Lagerlöf och framför hennes verk i nytt ljus. 

Att föra kulturarvet vidare… Jag vet inte vad som är typiskt värmländskt i mig och har inte tänkt på det på det sättet. Jag ser mig som en världsmedborgare men jag har valt att återvända till Värmland för att jag älskar det melankoliska landskapet runt Mårbacka så mycket. För att jag här har kunnat bygga upp en verksamhet, en manusutbildning, för att jag kan minnas min egen längtan bort efter något annat, något mer och ser som min uppgift att tillföra nytt liv, nytt blod, ny energi.  Att jag är född i Värmland är en ren slump och jag har på många sätt hittat min identitet på andra platser. Det i mig som är värmländskt handlar nog mest om skogen och landskapet och barndomen i en stor skog med gamla bilvrak, vilda djur och myrmarker.

Men jag tycker kontrasterna är det intressanta, när världsmetropoler möter landsbygden, centrum och periferin förenas och nya möten uppstår.  

Nämn någon plats i länet som inspirerar dig?

KL: Jag blev mycket inspirerad när jag studerade vid Kyrkeruds Folkhögskola i Årjäng. Stämningen där var så speciell och man fick verkligen lust och inspiration att måla. Nu blir jag mest inspirerad av konst i tidningar, tv och film

JK: Platser har ingen större betydelse. Jag triggas av andra faktorer som människor, händelser, erfarenheter…

JG: Min relation till Värmland och Karlstad blev bättre när jag flyttade härifrån. Och den blev ännu bättre när jag flyttade tillbaka hit. Det gör gott att komma iväg en stund; att få distans till uppväxtplatsen och till sig själv. Nu vill jag leva i Värmland. Och det som framförallt lockat mig tillbaka är naturen. Doften av jord, gräs, träd och vatten. Jag har saknat grusvägar och gamla lador. Mina barndomsminnen har kippat efter luft under min självpåtagna exil i storstäderna. Det är skönt att komma tillbaka. Naturen norr om Alster är en ypperlig plats för en tillvaros utlänning. Den inspirerar mig.

SB: Ängen utanför mitt fönster där tranorna landar och rådjuren sover om nätterna

DT: Jag bor i Karlstad och arbetar just nu mycket med landskap. I dessa har jag inspirerats mycket av min närmiljö. Bland annat tycker jag det är spännande med närheten till naturen som finns i Karlstad och de kontraster som bildas mellan natur och stadsbebyggelse. Genom att fotografera olika platser får jag mängder av ”skisser” som jag senare använder mig av i mitt måleri. Man kan säga att jag använder landskapet som en scen eller plattform där fantasin har stora förutsättningar att kunna uttrycka sig. Ofta kan en teckning eller ett foto vara utgångspunkten men sen händer mycket under själva måleriprocessen. Jag försöker arbeta fritt och intuitivt för att tillåta mycket att hända under processens gång. Jag influeras säkert också ”omedvetet” av den plats jag bor på. När jag ser på målningar jag gjort så förekommer exempelvis mycket vatten. Eftersom jag är uppväxt och bor i Karlstad så är jag ju på nått sätt säkert präglad av närheten till vattnet.

JJ: Stadsmiljöer med intressant arkitektur.

Känner du att du når ut med din konst, finns det naturliga ”arenor” där du kan presentera dina verk?

JG: Javisst. I den mån jag försöker nå ut kan jag inte klaga. Mariebergsviken har genom Konst på isen’ blivit en idealisk plats att verka kreativt i. Det har givit stor kontakt med folk och dessutom på en mycket trivsam nivå. För en tid sedan startade jag en dockteater (Fridas dockteater) tillsammans med min syster. Det har givit kreativt influerade möten med folk. Och den direkta och responsrika kontakten med människor genom föreställningar och workshops har givit god energi tillbaka. Till hösten blir det premiär för konstrundan i Karlstad (med omnejd) vilket förvandlar ateljén till ett öppet galleri. Men de skulpturer jag arbetar med har jag inte visat i någon större utsträckning sedan jag återvänt till Karlstad. Närmast i tiden ligger en utställning i Västerås.

JK: Det finns alltid någon det inte når fram till. Och letar man seriösa gallerier finns det inte direkt något överflöd, men egentligen finns arenorna där vi bestämmer att de finns. Konst har en plats var man än befinner sej. Såvida man inte enbart målar tavlor… Annars kan konsten anta många olika skepnader.

JJ: Ja, jag har haft en del tur, men man blir väl aldrig nöjd.

DT: Under den tid jag arbetat här i Karlstad så har jag haft bra möjligheter att presentera min konst via gallerier, höstsalonger osv. Naturligtvis vore det spännande med ännu fler platser där man kunde presentera sin konst men också uppleva andra konstnärer. Gallerier har ju ofta ganska lång framförhållning och det vore intressant med en plats där man snabbt och spontant kunde presentera vad som händer ”just nu”.

KL: Jag har haft två utställningar i Karlstad. Vilket var roligt o bra. Nu läser jag på universitetet till gymnasielärare så tyvärr blir det inte så mycket tid över för måleriet nu. Men jag vill ställa ut igen. Det är bara att ge sig ut o fråga om man får hänga sina tavlor.

SB: Värmland är inte så spännande vad gäller samtida konst och litteratur men det finns eldsjälar som Bosse Willebrand, Stjärnan i Torsby, Marc Broos, Alma Löv Museum, Leif Stinnerbom, Västanå Teater, Lars Lerin, Laxholmen, Anna Svensson & Stefan Westling, Kristinehamns konstmuseum, Heidruns i Torsby. Men för film eller videokonst finns inga naturliga arenor för mig i Värmland förutom Alma Löv Museum som tillhör mina föräldrar och som just av den anledningen inte känns som en naturlig arena.

Vi måste skakas om lite, inte vara så självgoda och nöjda. Öppna blickarna utåt och skapa nya arenor där samtida konst och yngre konst kan få finnas. Det finns arenor för samtida musik i Värmland men inte alls lika mycket för konst eller litteratur eller film. Var är alla unga nya författare? Unga konstnärer flyr landsbygden. Vilken slags kultur satsar vi på och varför? Var läggs grogrunden för de nya vilda egensinniga idéer, vilka mereffekter ger detta? Kreativitet smittar av sig.

De unga konstnärer från Värmland som får sin utbildning på olika konsthögskolor utanför länet kommer utbildade inte tillbaka till landet utan stannar kvar i storstäderna. Inte ens efter flera år i den välbehövliga på många sätt stimulerande miljön utanför de trånga länsgränserna återvänder dessa. Länet har en tillbakablickande stämpel på sig och få förknippar områden utanför storstäderna med nyskapande. Ett län som vill utvecklas behöver unga nya krafter med nya och andra idéer. Ett län som vill utvecklas behöver dynamik istället för bevarandet, det statiska eller ännu bättre både och.

Upplever du att ditt konstnärskap har förståelse och stöd i det värmländska/svenska samhället?

JG: Ja, jo. Men det beror på vad man förväntar sig. Jag är en positiv person. En gnutta förståelse och ett uns stöd ger mig energi i mängder. Men de illusioner jag hyser betraktar jag som illusioner. Jag får ofta god respons, men är ganska anonym i den Värmländska simbassängen. Det vill till att uppskatta sig själv till max, samtidigt som man är ödmjuk i lika hög grad. Jag skojar ibland och säger att mitt genombrott är oundvikligt - och därmed har jag ingen brådska.

SB: Jag kan uppskatta all den respons jag fått för krönikor jag skrivit under åren i Värmlands Folkblad eller det stöd jag får för den filmmanusutbildning jag startat upp på Broby Grafiska.  Men jag möter mycket större intresse för mina egna verk utanför Värmland, på festivaler utomlands t.ex.

KL: En period målade jag mycket änglar och hade en utställning med bara änglar. Den utställningen blev uppskattad. Annars har jag gjort lite humoristiska saker. Några av mina lärare på Kyrkerud sa att de inte förstår sig på allt jag gör.

DT: Under den tiden jag varit verksam som konstnär i Värmland upplever jag att jag har fått mycket stöd och förståelse för min konst. Sen krävs det ju lite mera arbete för att få möjligheten att ställa ut i andra delar av landet där man inte har varit uppmärksammad på samma sätt som här.

JJ: Det är inte alla som tar sig tid att förstå, tavlorna innehåller så mycket mer än en bild och teknik.

JK: Mitt intryck av det värmländska samhället/konstlivet är att modernismen är ganska svårgenomtränglig och solid. Förståelsen, acceptansen och intresset för samtida konst verkar vara förhållandevis litet, även hos de flesta konstnärerna i vårt län. Det post-moderna känns fortfarande nytt, tror jag, trots att man räknar det generellt från 60-talets början/50-talets slut. Kanske är det för svårt att ”läsa”, eftersom modernismens redskap för att tyda konst inte alltid kan appliceras rakt av på samtidskonsten.

Det är nog lite trögt både arena-mässigt och rent publikt. Har en känsla av att konstklimatet är något öppnare utanför länet… här finns tyvärr ingen scen för samtidskonst, åtminstone är den väldigt liten och begränsad. Kanske har det att göra med konsthögskolornas placering i storstäderna. Men det vore tråkigt om bara de större städerna ska få ta del av intressant konst.

Till startsidan >>